Det är väl åldern gissar jag, i kombination med en numera väldigt nära relation till TV-soffan.
Allt oftare väger jag insats kontra utfall. Vad behöver jag göra och vad får jag ut? Det kan ses som en ganska tråkig syn på livet, men det känns också lite klokt. Jag tar ansvar för min tid. Väger för och emot. Får man en inbjudan till något sannolikt trevligt, känns det självklart att tacka ja. Eller kändes i alla fall. Men, vad krävs det av mig? Vill jag? Är det värt att åka in från landet? Orkar jag packa övernattnings-väskan ännu en gång? Vad kostar det? Klädkod? Transport till och från? Känner jag några andra som är bjudna? Än så länge vinner ”tacka ja”-sidan. Inte utan risk för en kontrollmänniska som jag. Risk för alldeles för lång fördrink, tråkig placering(någon orkade inte göra jobbet), kall mat till varmrätt, inga tal(jag tycker om tal) och dans till ett liveband som aldrig borde ha lämnat källarstudion. Kanske ställer jag orimliga krav eller hoppas på för mycket. Men, bjuder man in måste man anstränga sig tycker jag. Devisen ”man får det inte roligare än man gör sig” biter föga på mig.
Nu är det ju dock så vist ordnat att man inte har en aning om hur en fest eller middag kommer att bli, så man får helt enkelt chansa. Och, lika ofta som det förväntat jätteroliga blir halvkul, blir det väntat grå-beige riktigt skoj.