En person i min närhet frågar ofta vad någon tycker om något. T ex en ny taklampa. Det är självklart inget konstigt i sig, att vilja få input och tankar från vänner och likasinnade. Men, ofta ställs frågan när beslutet redan är taget, när lampan hänger i taket. Vad är då frågan värd? Och hur stor är sannolikheten att man får ett ärligt svar? Å vill man ha ett ärligt svar!? Därtill ställer man den tillfrågade i ett klurigt läge. Som tillfrågad (vän?) vill man ju säga vad man tycker, men att rakryggat säga sanningen när ”skadan redan är skedd” är ingen självklarhet. Jag har absolut gjort det jag också. Frågat i efterhand; sitter den här klänningen okay, blev håret för kort, hade det varit snyggare med en ljusare matta. Man gör det antagligen för att man vill höra det sannolikt positiva svaret och medhållet, yes – hon/han tycker som jag. Men, man riskerar att få en ärlig åsikt: -Näe, du får kassler-rygg i den klänningen, eller: -Jaa, du får ganska stort ansikte i så kort hår. Så, fråga gärna, men gör det innan ”väggen är målad”.