Att ändra inställning i en fråga kan sitta långt inne. Det kan självklart bero på att man faktiskt tycker som man tycker, men ibland kan det nog handla om att man inte vill ändra åsikt. Lite stoisk åsikts-fåfänga. Det känns ju sådär att behöva erkänna att man kanske har fel, att man inte hade full koll. Men, samtidigt är det stort att våga tänka om. Ibland är man ganska snabb på att tycka något för att det känns rätt, men med bra argument från någon som vet mer måste man ju öppna upp för en alternativ tanke.
Vänner emellan blir det ofta lite olustigt ”runt bordet” om diskussion uppstår. Någon blir tyst, en annan eldar på och vill ha medhåll, en tredje försöker diplomatiskt tycka lite både och… Husfriden är i gungning. (Jag har definitiv ett par ”dåliga stämningar” på mitt samvete.) Vi har väl inte övat så mycket på att tycka olika. Sak och person blir ofta ”ett” och då kan det bli svårt att rädda situationen, så man avstår. Men, om man någon gång lyckas ha en ”trevlig” dispyt med några vänner, vilket jag hade för en tid sedan, är det faktiskt ganska uppfriskande. Lite läskigt i stunden, men jag förespråkar ändå en bra ”takhöjd”.