En bekant till mig tänkte på livet som att det var ett årskort, t ex ett säsongskort i fjällen. När vi pratade om detta hade det varit klarblå himmel och närmare 30 grader varmt i över en vecka och jag var lite trött på strandliv. Men, att sitta uppe på tomten kändes ju som ett svek. Här ska minsann inte ”vaskas” några stranddagar. Som jag tolkade det han sade var att man med ett (tänkt) årskort kan nöja sig med att åka upp i backen de dagar man verkligen känner för det, inte för att man borde. Har man däremot ett veckokort förväntas man stå i liftkön senast 10.00 oavsett väder och vilja. Inga dagar får gå till spillo. Men, vad är det värt om man inte kände för att åka den dagen? Det blir ju ingen skillnad i pris om jag ligger inne en dag och äter praliner….
Visst händer det att man plötsligt får EN chans att uppleva något, och då är det ju dumt att inte slå till, även om det kanske tar emot lite just den dagen. Men, till stor del består våra liv av saker som kommer igen, å igen, å igen… Så, man har råd att sitta hemma i skuggan på tomten någon dag då och då, trots pangväder och glada tillrop på stranden. Detsamma gäller höstpromenader, fester och krogkvällar. Det kommer fler. ”Vad är väl en bal på slottet”? Den kan ju självklart vara fantastisk, men soffan är inte dum den heller. Och, det kanske kommer en ny bal. Att säga nej eller inte ”vara med” kan vara svårt, men det är väldigt skönt att ibland göra precis som man själv vill.