Kort veke, taskig brinntid….

För ett par år sedan hörde jag en kvinna på radion som pratade om att hon hade kort brinntid i sociala sammanhang. En mycket bra beskrivning på något jag väl känner igen. Inför en fest eller en större middag är jag ”knallpå” och förväntasfull. Fix i badrummet, nystruken klänning, ett glas kallt på handfatet, stekhet locktång mm. Man ser fram emot kvällen och beger sig… Fördrinken är ofta helt okey, i bästa fall får man en trevlig placering när det är dags att äta middag, eller så är det förhoppningsvis kul människor om det är ståfest. God mat, gott vin och mer eller mindre intressanta samtal… Å så plötsligt – alltför tidigt, kroknar jag och vill gå. Jag är klar, jag vill hem. Känner noll oro för att jag kanske ”missar något”. Jag har brunnit klart. Nu funkar det ju inte alla gånger, att bara gå alltså. Så, med lite självdisciplin tar man sig förbi hemlängtan. Jobbar igång en andra andning. Det KAN t o m bli så att jag stannar till vickningen och spontandansar i köket…