Hur orkar man lägga en så destruktiv känsla som hat på ett fotbollslag, en programledare, det motsatta könet, en person pga dennes ursprung eller på en sportstjärna som inte lyckades förväntat bra på VM. Att känna hat och dessutom ge uttryck för den känslan tar ju väldigt mycket tid och energi. Hur orkar man? Räcker det inte med att få ihop ens eget liv; jobb, familj, hem, vänner mm. Å vad är man för människa för andra om man låter hat ta så stor plats i ens liv? Och, hur mycket utåtriktat hat är egentligen missnöje med sitt eget liv. Sannolikt en hel del. Eller ta ärvt hat; ”Vi hatar dom. Kom ihåg det”. Jag är inte naiv. Ilska och hat har sin plats när så ”krävs”. En rosaskimrande omvärld i konsensus blir aldrig verklighet, och jag är på intet sätt en person med konstant öppen famn för allt och alla. Tvärtom, jag är ganska bestämd och har starka åsikter om mycket. Men, ilska i dess starkaste form ska man vara försiktig med. Och, om man nu ändå ska vara riktigt arg på någon ska det ju kännas hos ”mottagaren” för att det ska vara värt det. Tänk på all ilska där måltavlan är ovetande eller inte bryr sig. Vilket slöseri. Att sitta där hemma med sitt mentala överkok och lägga energi på att behålla ilskan. Känns som dåligt investerad tid.
”Ilska är en syra som mer kan skada den behållare som den lagras i än något som den hälls på.”