Jag är, eller var åtminstone, en ältare av rang. Jag har så många gånger, i efterhand, försökt få kontroll på en redan inträffad situation genom att gå igenom den gång på gång med olika infallsvinklar. Borde jag ha sagt, kunde jag ha gjort, var det okay att… Så tröttsamt! Så pass tröttsamt att jag för något år sedan lovade mig själv att sluta med detta. Det har väl gått sådär får jag erkänna. Det har blivit bättre, men jag avundas fortsatt alla de som verkar kunna gå vidare i livet utan funderingar bakåt i tiden; gjort är gjort, inte så mycket att göra åt. (Nu lurar det nog lite ånger och oro även hos de mest oberörda ibland, men….) Det hjälper att bli påmind om hur meningslöst ältande är ”via” andra. Kanske en vän som bara pågår och pågår… Eller ta all efterklokhet i media när något allvarligt har hänt. Borde vi ha gjort annorlunda? Kunde vi ha tagit bättre beslut? Om vi hade agerat på annat sätt, hade det påverkat….? Självklart måste man ibland bearbeta, analysera och dra lärdom, men att i alltför stor utsträckning söka svar på något som ofta inte går att svara på, blir ju som sagt ganska tröttsamt och därtill tidsödande.
Man måste väl för sin egen (och andras) skull stilla tankarna med att; jaa, jag kanske borde ha gjort på ett annat sätt, men nu gjorde jag inte det. Jag tog ett beslut som kändes okay Då, och det måste jag orka bära Nu, utan att älta…..