Bara ett fåtal dagar in i maj månad känner jag mig redan besviken på mig själv. En känsla jag borde vänta med att känna till i september, när sommaren är över. Men, jag inser redan nu att jag återigen inte kommer ”hinna” allt jag vill göra och få gjort de kommande månaderna. Trots att jag inte ställer helt orimliga kvar på mig själv och därtill inte är en latmask, kommer det ändå inte gå ihop. Att idag tänka på att jag måste måla om boden känns lite småtrevligt. I juli, när det är dags, har det småtrevliga säckat ihop och blivit ett tråkigt måste, som nog kan skjutas på framtiden.
Det gäller också många roliga saker; middagar, golfrundor, båtturer mm, som man glatt pratar med vänner om i maj. De blir inte av. Joo, några absolut, men inte alls i den utsträckning man hoppas på. Oceanen av tid både krymper och rinner iväg. Kräftorna känns långt borta. Blink, blink… ”Helan går”……
Även om det kan verka dumt att ta ut sin besvikelse i förväg, har det sin poäng. Man är beredd. Å som jag minns det brukar jag ändå vara väldigt nöjd med sommaren, när mörkret kryper på i slutet på augusti. Och, man har ju ”ledigt” en hel vinter innan det är dags igen….