Man skrattar inte lika mycket längre. Inte jag i alla fall. Förr i tiden gick det knappt en vecka utan att jag fick mig ett ordentligt axel-gupp-skratt. Har jag blivit tråkigare och mer svårflirtad eller har ”tillvaron” blivit för kul och för ironisk? Har det blivit för mycket av det roliga, så att man har blivit avtrubbad? Idag kan jag förstå att något är tänkt att vara kul, men det är inte det. Eller visst, lite smålustigt kanske, men inte mer.
Eller försvagas humorn med åren? Kanske tar ens förmåga att tycka att något är kul stryk av ”livet”? Med plikter, oro, trötthet och annat som tar energi krymper måhända utrymmet för humor när man behöver den som mest.
Positiva känslor som glädje, välbefinnande och tacksamhet ska inte underskattas, men jag saknar ful-skrattet. När ansiktet förvrängs och tårarna rinner nerför kinderna. Om man försöker förklara vad det var som var så roligt (vilket oftast inte går så bra) skrattar man ännu mer, tills luften nästan tar slut. DET skrattet saknar jag. Tack och lov har jag samlat på mig ett gäng av den sorten. Om nu livet förlängs av ett gott skratt. Och, jag hoppas självklart att jag har några kvar….