Att åldras är för de allra flesta en ganska tråkig historia. I alla fall om vi ska se till det yttre. Att man förhoppningsvis blir klokare och mer erfaren är ju ett plus, men när huden på halsen börjar sagga, när de ”charmiga” skrattrynkorna inte är så charmiga längre, när man upptäcker ett fett-häng ovanför knäskålarna eller när det där enda skäggstrået på hakan plötsligt är flera stycken, då känns åldrandet föga uppmuntrande.
Men, jag får ändå en känsla av att den ”roliga” delen med att åldras, mildrar ”paniken” över den tråkiga delen. Självklart handlar det inte om ge upp helt och låta naturen släppas på fri fot (hemska tanke), men vissa saker blir lite mindre viktiga med tiden. Man tar den där rynkan med samlat lugn, man åtgärdar det där med hakan och mascaran får vila till vardags. Jag tycker om att ta hand om mig själv, men det är väldigt skönt när det får lagom utrymme… Detta sagt, skulle jag aldrig lämna hemmet utan läppglans.